Ut från dimman
Glad pojke på 3-årskalaset
Dagarna har gått in i varandra rejält den senaste veckan eftersom vi mestadels har haft sjukstuga här hemma. Senaste tiden känns därför mest som en enda grå dimma. Bortsett från att vi i alla fall ändå fick till ett 3-årskalas för storebror. Han körde en riktig expresssjukdom. Själv har jag ju dragits med en seglivad variant i drygt en vecka, men igår var äntligen första dagen som jag började känna mig som en människa. Det känns fantastiskt att vara på gång igen, och det spritter i hela kroppen nu när jag äntligen orkar mer än det nödvändigaste igen!
Kalaset blev i alla fall toppen både för födelsedagsbarnet och för föräldrarna, trots att jag hade avbokat de beställda tårtorna med bilmotiv (och vi fick improvisera fram nya) och trots att pizzorna vi skulle bjuda på fick ersättas av korv med bröd (på grund av tidsbrist). Tur var också att vi har världens bästa släktingar som agerade kalaspatrull, för annars hade vi nog inte hunnit blåsa upp en enda ballong till kalaset. Allt blev ju väldigt ihophastat eftersom jag tom samma morgon trodde att vi skulle behöva ställa in kalaset (men istället hade vi en superfrisk pojke!).
Jag hoppas att gästerna också hade det roligt. Lille-skutt fick både rota och tremånaders vaccinet igår, och växlar mellan att vara den solstråle hon är och ett ilsket bi just nu. En väldigt märklig aptit har hon haft sedan igår också, då hon ätit mellan 3-4 timmars mellanrum istället för två. Antar att det är någon typ av bieffekter, även om det enda jag blev varnad för var feber. Bortsett från detta har hon på sistone blivit en riktigt social och glad liten tjej. Äntligen bjuder hon på såna där riktigt stora solskensleenden, och hon vill gärna också ha längre konversationer med tvåvägskommunikation numera. Hur mysigt som helst!
Vardagskontraster