Förlossningsberättelsen

Måndag den 19:e december (37+6) vaknade jag och gick upp för att kissa vid 04.30. Ovanligt då jag oftast under graviditeten har kunnat sova hela natten utan att behöva tömma blåsan...


När jag skulle tillbaka till sängen så började det sippra mellan benen. Jag insåg snabbt att det var vattnet, och ropade att "jag tror att vattnet har gått!" till R som jag visste var vaken då han sovit rastlöst och jag såg honom fippla med mobilen när jag gick upp. Jag ställde mig i duschen, och förstod att det faktiskt är på riktigt nu! Jag visste att det kan dröja dygn innan barnet är här, men gissade ändå på att det kan gå rätt snabbt nu eftersom det gick snabbt med Valter (dock utan vattenavgång). Jag ringde till BB stockholm, som sade att vi ska invänta värkar, och om de inte kommer igång ska vi ändå på kontroll direkt på morgonen. Dock kom värkarna igång ganska omgående, och blev regelbundna  med ca 3 minuter emellan, så jag ringde tillbaka. BB Stockholm var fullt, men de fanns en plats snabbt på Danderyds förlossning istället.
Vi ringde till farmor som hoppade in i en taxi och åkte hem till oss för att vara med Valter och ta honom till dagis på morgonen.

Jag var väldigt förväntansfull inför förlossningen, trots att det inte var en helt positiv upplevelse förra gången. Men det kändes bra att jag visste ungefär vad som var att vänta och att jag redan hade grejat det en gång förut. Förmodligen skulle vår lilla bebis vara i våra armar endast om några timmar (om det hela skulle gå lika snabbt som med storebror).

Klockan 06.00 var vi framme på Danderyds förlossning. Värkarna kom i lite mer varierande intervall nu, 3-6 minuter emellan. Vi fick vänta en liten stund så att rummet förbereddes. Eftersom personalbyte skulle ske vid 06.45 gjordes ingen undersökning på en gång utan jag lade mig ner i sängen med en skön sackosäck under benen och vilade och drack lite saft. 

Vid undersökningen visade det sig att jag endast var öppen 4 cm. Jippii tänkte jag för under förra graviditeten var jag fullt öppen när vi kom till sjukhuset, och därefter var händelseförloppet så snabbt att jag bara kände det som att kroppen "körde över mig". Barnmorskan sa att "nog kommer det en bebis under dagen" och att "det var ju ändå bra att vi kom in tidigt eftersom det gick så snabbt förra gången". R sade att han tippar på att det kommer en bebis vid klockan 09 (nu var klockan 07). Det visade sig vara tämligen bra gissat i efterhand, även om det kändes som att barnmorskan tog hans gissning med en klackspark. "Man vet ju aldrig"...

Jag blev tillfrågad vilken smärtlindring som jag kunde tänka mig. Jag sade att jag kunde tänka mig att bada, och att lustgas annars var rätt effektivt sist om jag bara lyckades tajma värkarna bättre denna gång. Jag sa att jag även kunde tänka mig kvaddlar vilket var på tal men inte hanns med under förra förlossningen.

Därefter fick vi lite lugn och ro en stund i väntan på att värkarna skulle intensifieras. Vi drack lite mer saft och slängde iväg lite sms för att planera lämning och hämtning av Valter på dagis de närmaste två dagarna. Det dröjde dock inte länge förrän värkarna blev allt mer intensiva. Vid 07.30 kom de varannan minut och smärtan började bli olidlig att hantera utan hjälpmedel.

Jag blev tillfrågad om jag ville bada, men jag kände i stundens hetta inte för det utan bad om lustgasen istället och blev även tipsad om en skön position på en pilatesboll (framåtlutande mot sängen). Detta var en riktigt bra position för mig visade det sig, och jag släppte inte bollen förrän mot slutet. Jag lyckades tajma värkarna med lustgasen betydligt bättre under denna förlossning, och därmed tog det verkligen den värsta udden av de flesta värkarna. Under förlossningen med Valter hade jag svårare med tajmingen, och vi höjde nivån av lustgas mer då vilket gjorde att jag till slut bara mådde väldigt illa och inte kunde ta lustgasen hela tiden.

Barnmorskan berättade att det var möjligt att höja nivån av lustgas ytterligare två ggr om jag skulle behöva. Jag var så rädd för illamående att jag väntade in i det sista. Runt 08.30 stod jag dock inte ut längre och bad om en ökad dos. Vi satte också kvaddlarna någonstans vid denna tid, och jag var inte helt beredd på hur smärtsamt det var att lägga dem! Det var ju minst lika hemskt som den pågående värken som man skulle lägga dem under! De lyckades nog inte att lägga allt, men någon effekt fick vi i alla fall till.

R hade fått min mobil med värkappen och var ett toppenstöd i att meddela när en värk torde vara på gång snart, och framförallt med peptalk gällande hur lite det var kvar av den olidliga värken! Det var extremt motiverande att få höra att det ex förmodligen bara var 15 sekunder kvar före jag skulle få en paus. Hans vänstra hand fick ta en liten del av smärtan (självfallet utan att han sade ett ord i under förlossningen;)) då jag tydligen hade klämt ruskigt hårt just över vigselringen.

Vid något tillfälle här frågade barnmorskan om jag möjligen behövde kissa, och jag tackade för påminnelsen! Det var väldigt skönt att tömma blåsan och jag upplevde värkarna som aningen mindre smärtsamma då.

Vid 8.55 började jag känna en tryckande känsla nedåt, och insåg att det nog var nära nu. Jag lade mig i sidoposition på sängen, och de påföljande 7 minutrarna är lite av en dimma för mig. Smärtan var värsta möjliga tänkbara och jag betvivlade starkt hur jag skulle greja att krysta ut bebisen hela vägen när det kändes som att hela mina nedre regioner höll på att slitas itu. Barnmorskan sade att det var väldigt nära nu, och bad mig att själv känna med handen på det lilla håriga huvudet. Jag upplevde det i stunden som lite äckligt men samtidigt så var det ju faktiskt otroligt motiverande med facit, bebisen var ju faktiskt snart ute! Klockan 09.03, 2-3 krystvärkar senare, var vår lilla flicka ute, och jag andades ut av lättsamhet. Det gick ju! Och hon skrek till lite, och lades på mitt bröst. Jag frågade om det verkligen var en flicka, men personalen sade att vi får titta själva. Denna gång kändes det som den mest naturliga saken i världen att det var just denna lilla flicka som hade legat i min mage under hela graviditeten, och situationen i sig kändes inte alls främmande som jag hade upplevt det vid förlossningen med Valter.

Moderkakan krystades ut med betydligt lättare ansträngning denna gång jämfört med förra, och R klippte navelsträngen. Jag hade inte spruckit någonting alls och hade inte ens några skrapsår. Wow vilken lättnad detta var, för det hade tagit lång tid att återhämta sig efter den första förlossningen trots att jag bara fick en lätt bristning då med några få stygn den gången.

3700 gram och 51 cm guldklimp låg sedan ett bra tag på mitt bröst där fröken var snabb på att hitta till maten. 

Hon är här!

Precis som sin storebror ville hon ut två veckor före bf! Idag föddes hon kl 09.03, 3700gram och 51cm.


Vi mår bra, men denna mamma är rätt slut efter en rätt stor blodförlust. Dock gick förlossningen annars bra, och en förlossningsberättelse kommer givetvis inom sin tid!

38:e veckan... Bebis på väg?

Förvärkarna har börjat öka i smärta, och jag börjar undra om bebis har planerat att komma redan nu, eller om jag bara har starka förvärkar extra länge under denna graviditet. Idag gick vi in i vecka 38, samma vecka som storebror kom, så helt otippat är det inte om lillasyster kommer under den närmaste veckan. Idag har förvärkarna kommit så tätt att jag började klocka, och det började verkligen bli en sån där obehaglig mensvärkskänsla som jag känner igen från graviditeten med Valter. Men värkarna kommer och går. Det pågår regelbundet och tätt ett tag, men sen har det gett med sig efter en halvtimme eller två.


R skulle ha en "sista kväll med grabbarna" på ett tag, och jag släppte iväg honom faktiskt, för redan i natt tror jag inte på någon bebis så som dessa förvärkar har lurats under det senaste dygnet. Dock upptäckte jag ikväll att slemproppen har börjat lossna, så någon sanning finns det ju helt klart i dessa förvärkar. Men det kan ju efter slempropp dröja alltifrån några timmar till flera veckor tills förlossning, så mycket klokare blev vi inte. Men förmodligen blir det alltså inget januaribarn även om bf är 2/1 enligt mig och 31/12 enligt barnmorskan. Med Valter kom slemmisen en vecka innan han föddes, men det är ju tyvärr inte heller något facit...

Jag och Valter hade även eftermiddagen för oss själva idag, och eftersom det var både mörkt och blött ute så begav vi oss till Sats. Ett fantastiskt lyckat koncept med barnpassning på gymmet. Valter tjatar varannan dag om att gå dit, och man får slita honom därifrån jämt. Jag körde lite triceps, bröst och axlar, och passade sedan på att unna mig en lång stund i bastun! Superlyxigt, för det är sällan jag har möjlighet att unna mig den tiden.

Ikväll hade jag tänkt att ligga i soffan och läsa eller se på någon film, men jag fick nog av alla dessa förvärkar och slemmisen en spark i baken. Det fanns så mycket som jag ville hinna göra helt plötsligt! Några viktiga jobbmail att skicka, ett par jobbsaker att dokumentera (jag har ju inte jobbat min sista arbetsvecka ännu!), och så tvätt att göra, leksaker att plocka osv. Jag vet inte vart denna energi kom ifrån, och plötsligt blev nu klockan tolv. 

Med det sagt, dags att släcka lappan här. Väntar med spänning på vad morgondagen har att bjuda på!

Visa fler inlägg