Familjehelg med bubbelavslut

Fint avslut på en fin om än en intensiv helg med mycket familjetid. 


Båda barnen somnade precis i vagnen på väg hem från Skansen, så då tyckte jag att det var på sin plats att ta lite vuxentid på balkongen med helgens överblivna bubbel. Hur ofta har man två sovande barn samtidigt numera?

I helgen har vi hunnit med besök hos morfar (barnens), spontanmiddag hos oss med vänner, babysim för lilla/badhus för stora, lekparkshäng och en heldag på Skansen. Mycket kul aktiviteter med barnen helt enkelt. Lite intensivt men samtidigt får man så mycket energi av att hitta på roliga saker med sina små! 

Jag sitter på balkongen och vill inte riktigt släppa helgen ur sitt grepp. Vardagarna har också sin charm, men jag älskar verkligen helgerna när tempot känns lugnare trots att vi är aktiva. Blir mer kvalitetstid på riktigt när båda föräldrarna är lediga.

Andra föräldraledigheten

Den senaste tiden har jag funderat en del på hur andra föräldraledigheten hittils har varit jämfört med den första, och om den blev som jag tänkt mig.


Jag hade förberett mig mentalt på att det inte alls är säkert att bebis nummer 2 blir en lika "enkel" bebis som nummer 1 var. Vi kunde lika gärna få ett kolikbarn, eller ett barn som konstant ska bäras, eller som vaknar varannn timme hela nätterna under lång tid. Verkligheten visade sig bli raka motsatsen! Vi fick en minst lika enkel bebis som sist, som började sova hela nätter ännu tidigare. Och amningen kom igång betydligt smidigare denna gång!

Jag var något oberedd på hur isolerad jag skulle komma att känna mig med en vinterbebis. Dels på grund av mörkret och kylan (som gör att man inte är ute så mycket) men framförallt på grund av att man under RS-tider ogärna rör sig i större folkmängder med en nyföding. Därav blev det ju tyvärr inte tal om några luncher/fikor med vänner under deras lunchraster, som det blev under föräldraledigheten med storebror. Detta var en väldigt välbehövlig social stimulans under den första tiden eftersom man kanske inte hade flexibiliteten eller orken att träffa vänner under kvällstid i början. Merparten av mina "mamma-vänner" födde sina barn först under januari så det dröjde lite tills jag hade mer än en mamma-kompis att hänga med. Från och med Mars blev det dock ljusare tider gällande detta. Dels hade jag fler mamma-vänner att umgås med och dels så fanns det veckor med riktigt fint väder. I Mars började jag även så sakteliga komma igång med träningen, och började få en skönare struktur på vardagen!

Jag var även förberedd på att lillasysters ankomst kunde bli utmanande för storebror! Där upplever jag att han helt klart hade en tydlig jobbig svacka, men rent konkret så varade den inte längre än ett par veckor. Däremot har han ungefär samtidigt kommit in i en väldigt påfrestande trotsålder, samtidigt som han har hamnat i en knepig separationsfas (allt förmodligen snäppet värre på grund av lillasysters ankomst). Dagislämningar, lämningar på minisats eller barnpassning av mormor/farmor har tidigare gått alldeles bekymmersfritt. Han har rusat in på både minisats och förskolan. I dagsläget är det en del ledsna miner och han tjatar ibland en stor del av morgonen om att stanna hemma (även fast han i slutändan oftast glädjeligen går iväg). Han har också varit lite stökig på förskolan. Det är svårt att veta vad roten till alllt är, men jag misstänker ändå att en del av stökigheten och oron i honom beror på syskonsvartsjuka. Även om han oftast är jättesnäll mot självaste lillasyster, men det känns som att hans små aggressioner får utlopp mot andra barn (på förskolan) eller mot oss föräldrar. Sedan så är allt såklart en enda röra för man vet inte vad som beror på trots, separationsfas, syskonsvartsjuka osv, men sannolikt påverkar alla dessa faktorer varandra. Tyvärr har vi inte heller en pojke som är särskilt bra på att prata om (eller förmodligen ens identifiera sina känslor) och han är ju trots allt bara 3 år. Jag har i alla fall läst det mesta om barnpsykologi relaterat till detta som jag har kommit över, och så gör vi vårt bästa här hemma kring att han ska känna sig uppmärksammad och delaktig på alla sätt och vis. Vi försöker prata och läsa om känslor. Han får gärna hjälpa till i allt han förmår, och det är även något som han är väldigt intresserad av för tillfället. Han är hemma från dagis minst en dag i veckan, och generellt försöker jag hålla så korta dagar som möjligt så att vi får så mycket tid ihop som möjligt. Jag hoppas i alla fall att vi gör och tänker rätt och att vår lilla pojke snart kommer förbi denna omtumlande fas i hans liv.

Har någon av er erfarenheter eller tips kring hur ni hanterat syskonsvartsjuka eller generellt jobbat med känslor hos småbarn så får ni gärna dela med er!

Åter till självaste föräldraledigheten med lillasyster... Jag minns att tiden kändes knapp när jag var föräldraledig med storebror, för det går ju givetvis många timmar om dagen till själva "omhändertagandet" av en bebis. Och självklart var jag beredd på att tiden skulle bli ännu mer knapp nu. Men jag är ändå lite förvånad hur lite tiden räcker till! Vi är förvisso ganska aktiva om dagarna, men det är ju mest att man hinner med massor av småsaker, men inga av alla de större projekt som jag har på listan. Två av veckans dagar går jag och tränar (mamma-bebis-pass) och dessa dagar exempelvis hinns det ju verkligen inte med något annat än ett besök på Ica eller lite diskplockning hemma i princip. Skulle inte pappan lämna på förskolan några av veckans dagar skulle dagarna bli ännu kortare!

Vi har i alla fall börjat få en relativt skön struktur på tillvaron i dagsläget, och även om vi tampas lite med storebrors knepiga fas så är familjen annars i ganska bra balans. Vi har gjort vardagskvällarna enkla för oss och står aldrig och lagar något annat än väldigt enkel mat. Detta ger oss kvalitetstid ihop som familj även under vardagarna, och så slipper vi ägna hela kvällen åt disk/städ när barnen har gått och lagt sig. Lägger sig gör de bägge runt klockan 20 numera, så vi får även lite kvalitetstid ihop bara R och jag. 


Otillräcklighetssmällen

 Tänk vad mycket känslor ett litet pyre får en att både omvälvas av och tampas med
 
Trots att dagarna blir allt bättre (storebror känns numera åter som sitt trygga glada jag efter livsförändringen) så har det dåliga samvetet sakta men säkert växt sig starkare för mig som mamma, och tom lagt sig som ett tryck över bröstet de senaste dagarna. Ångesten har gjort sig påmind igen. Det var många år sedan sist som jag kände av ångest genom detta påtagliga fysiologiska sätt. Som tur är blir jag inte längre rädd för den fysiska känslan, även om den är lite obehaglig. Jag har lärt känna fenomenet, och lärt mig att jag måste identifiera vad som tynger mig och få utlopp för dessa känslor för att ångesten ska släppa.
 
Oftast hjälper det att bara öppna upp sig och prata av sig med någon, men
ibland behöver jag också "bygga om mina tankar" om det finns ett uppenbart negativt tankemönster. Det finns det inte i detta fall. Känslan av dåligt samvete bottnar precis som för de flesta nyblivna tvåbarnsföräldrar, i en känsla av otillräcklighet. Rent mentalt så tycker jag verkligen att jag gör mitt allra bästa för att storebror ska känna sig sedd, prioriterad och älskad. Jag läser/leker samtidigt som vi ammar om möjligt. Även lillasyster kan få vänta om jag är mitt i någonting med storebror. Storebror är också alltid välkommen till famnen så gott som det går även mitt i amningen. Jag går upp till frukostbordet tidigt på morgonen eftersom storebror uppskattar det, även om jag egentligen skulle behöva sova ikapp efter nattens uppesittande. Och så vidare.
 
Jag är dumt nog rätt bra på att för länge hålla inne med mina tankar och känslor. Efter ett tag kan det märkas exempelvis genom att den fysiska ångestkänslan tränger sig på. Och när jag väl funderar på var den kommer ifrån, och luftar tankarna till mannen eller någon nära vän, så forsar det oftast ut både ord och tårar ur mig. Detta gjorde jag igår, och det känns så mycket bättre idag. Jag behövde bara ventilera lite, för att lätta på det dåliga samvetet som lagt sig som ett band över bröstet.
Nu känner jag mig flera kilo lättare, om än fortfarande lätt sentimental efter att ha släppt loss känslostormen i mig.
 
Samtidigt som jag verkligen behöver bli bättre på att prata för att inte låsa in mig med mina känslor, så antar jag att det dåliga samvetet naturligt kommer att ge med sig lite med tiden. När vi alla helt och fullt har vant oss vid vår nya familjekonstellation.
Visa fler inlägg