Otillräcklighetssmällen
Tänk vad mycket känslor ett litet pyre får en att både omvälvas av och tampas med
Trots att dagarna blir allt bättre (storebror känns numera åter som sitt trygga glada jag efter livsförändringen) så har det dåliga samvetet sakta men säkert växt sig starkare för mig som mamma, och tom lagt sig som ett tryck över bröstet de senaste dagarna. Ångesten har gjort sig påmind igen. Det var många år sedan sist som jag kände av ångest genom detta påtagliga fysiologiska sätt. Som tur är blir jag inte längre rädd för den fysiska känslan, även om den är lite obehaglig. Jag har lärt känna fenomenet, och lärt mig att jag måste identifiera vad som tynger mig och få utlopp för dessa känslor för att ångesten ska släppa.
Oftast hjälper det att bara öppna upp sig och prata av sig med någon, men
ibland behöver jag också "bygga om mina tankar" om det finns ett uppenbart negativt tankemönster. Det finns det inte i detta fall. Känslan av dåligt samvete bottnar precis som för de flesta nyblivna tvåbarnsföräldrar, i en känsla av otillräcklighet. Rent mentalt så tycker jag verkligen att jag gör mitt allra bästa för att storebror ska känna sig sedd, prioriterad och älskad. Jag läser/leker samtidigt som vi ammar om möjligt. Även lillasyster kan få vänta om jag är mitt i någonting med storebror. Storebror är också alltid välkommen till famnen så gott som det går även mitt i amningen. Jag går upp till frukostbordet tidigt på morgonen eftersom storebror uppskattar det, även om jag egentligen skulle behöva sova ikapp efter nattens uppesittande. Och så vidare.
Jag är dumt nog rätt bra på att för länge hålla inne med mina tankar och känslor. Efter ett tag kan det märkas exempelvis genom att den fysiska ångestkänslan tränger sig på. Och när jag väl funderar på var den kommer ifrån, och luftar tankarna till mannen eller någon nära vän, så forsar det oftast ut både ord och tårar ur mig. Detta gjorde jag igår, och det känns så mycket bättre idag. Jag behövde bara ventilera lite, för att lätta på det dåliga samvetet som lagt sig som ett band över bröstet.
Nu känner jag mig flera kilo lättare, om än fortfarande lätt sentimental efter att ha släppt loss känslostormen i mig.
Samtidigt som jag verkligen behöver bli bättre på att prata för att inte låsa in mig med mina känslor, så antar jag att det dåliga samvetet naturligt kommer att ge med sig lite med tiden. När vi alla helt och fullt har vant oss vid vår nya familjekonstellation.
Oj, vad jag känner igen mig i otillräcklighetskänslan gentemot storebror! Jag har inte fått ångest av det ännu, men känner mig sorgsen över hur lite det "finns kvar" att ge till honom av mig själv. Ångest lider jag dock av från och till, nästan alltid utlöst av dåligt samvete gentemot familj, kollegor, kunder m.m. – typiskt "duktig flicka"-problem. Försöker se nyktert på vad det nu är, och konstatera att ingen kommer att dö av att jag inte presterar så bra som jag känner att jag borde, och att det blir bättre så småningom...